Det viktigaste i korthet
- En global aktiefond innebär ofta en koncentrerad satsning på amerikanska tillväxtaktier med stora börsvärden.
- Koncentrationsrisken är också ett utmärkande drag för många europeiska aktiemarknader.
- På vissa europeiska marknader, till exempel i Nederländerna, kan en enskild aktie utgöra upp till 50 procent av ett landsindex.
Diversifiering är ett av de mest effektiva sätten att hantera risker i en portfölj. Genom att sprida investeringarna över olika regioner, sektorer och tillgångsslag kan investerare minska den enskilda marknadens eller det enskilda företagets inverkan på den totala avkastningen – något som kan visa sig särskilt värdefullt i tider av marknadsvolatilitet.
Men diversifiering avgörs inte av antalet tillgångar i en portfölj eller de etiketter som satts på dem. Det beror på de underliggande aktieexponeringarna som dessa investeringar ger.
Detta innebär att många investerare som till synes har en väl diversifierad portfölj på aktiemarknaderna ändå kan vara starkt exponerade mot samma underliggande avkastningsfaktorer.
Din globala aktiefond är förmodligen inte så global som du tror
Globala aktiefonder ses ofta som ett enkelt sätt att uppnå diversifiering. Strukturen hos globala index innebär dock att de är starkt inriktade på USA, som vanligtvis utgör omkring 60–70 procent av jämförelseindexet.
Inom detta står en relativt liten grupp stora teknikföretag för en betydande andel av börsvärdet och indexets utveckling. I Morningstar Global Markets Index utgör den amerikanska marknaden 60,9 procent av portföljen, med en total exponering på 25,6 procent mot tekniksektorn.
Detta innebär att en ”global” aktiefond ofta redan utgör en koncentrerad satsning på amerikanska tillväxtaktier med stora börsvärden. Att lägga till en renodlad amerikansk aktiefond eller en teknikinriktad strategi kan avsevärt öka denna exponering, snarare än att förbättra diversifieringen i portföljen.
Även de europeiska aktiemarknaderna innebär koncentrationsrisker
Att minska exponeringen mot USA genom att öka andelen europeiska aktier kan verka som en logisk lösning för investerare baserade i Europa. Men koncentrationsrisken är inte något som enbart gäller globala index; den är också ett utmärkande drag för många europeiska aktiemarknader. På nio av de 20 största marknaderna i Morningstar Europe Index står ett enda företag för mer än 20 procent av indexet.
Nederländerna utgör ett av de mest extrema exemplen. Halvledarutrustningsföretaget ASML står för 48 procent av Morningstar Netherlands Index, vilket innebär att nästan hälften av marknadens utveckling är knuten till ett enda företag.
En liknande dynamik finns på flera marknader. I Danmark står läkemedelsföretaget Novo Nordisk NOVO B för nära 30 procent av indexet, medan bryggeriet Anheuser-Busch InBev ABI i Belgien står för ungefär 24 procent. I båda fallen kan ett enskilt företags utveckling ha en betydande inverkan på marknadens totala avkastning.
Även på marknader där inget enskilt företag dominerar i samma utsträckning kan koncentrationen ändå vara betydande. I Morningstar Switzerland Index står Roche ROP, Novartis NOVN och Nestlé NESN tillsammans för cirka 40 procent av indexet, vilket ger en stark exponering mot hälso- och sjukvårds sektorn samt dagligvaror.
Branschkoncentration är en annan riskfaktor, särskilt vid investeringar i ETF:er som följer jämförelseindex på landsnivå. Marknaderna i Sydeuropa, såsom Spanien och Italien, är starkt inriktade på finanssektorn, där banker står för en stor del av indexvikten. Däremot domineras marknader som Danmark och Schweiz av hälso- och sjukvårdssektorn, medan Norge har en tydlig inriktning mot energisektorn genom företag som Equinor EQNR.
Därför kan koncentrationsrisken vara lägre i aktivt förvaltade fonder
Sammantaget visar detta att koncentrationen ofta är en del av själva aktiemarknadernas struktur. Men exakt hur stor del av denna koncentration som hamnar i din portfölj beror inte bara på var du investerar, utan också på hur dina fonder är är uppbyggda.
Aktivt förvaltade fonder i Europa omfattas vanligtvis av UCITS-regelverket, som innehåller diversifieringsregler avsedda att begränsa koncentrationen. Enligt ”5/10/40-regeln” får en fond inte placera mer än 10 procent hos en enskild emittent, och den sammanlagda andelen av positioner som överstiger 5 procent får inte utgöra mer än 40 procent av portföljen.
Detta innebär att aktivt förvaltade aktiefonder inte kan bygga upp starkt koncentrerade portföljer och vanligtvis har en bred sammansättning av innehav. Även om detta minskar risken kopplad till enskilda aktier, kan det också begränsa effekten av innehav som utvecklas starkt, eftersom förvaltarna måste minska positionerna i takt med att de växer.
Indexfonder och ETF:er kan dock fungera enligt andra principer. Även om de flesta också är uppbyggda enligt UCITS-ramverket är de utformade för att följa ett underliggande index och kan därför beviljas undantag från de vanliga diversifieringsreglerna. Detta möjliggör en högre exponering mot enskilda företag, ofta upp till 20 procent, och i vissa fall så mycket som 35 procent för särskilt koncentrerade index.
Följaktligen bestäms diversifieringsgraden i en indexfond i stor utsträckning av indexets egen struktur. På marknader där ett fåtal företag dominerar kan detta innebära en betydande exponering mot enskilda aktier eller sektorer på fondnivå. Att granska de största innehaven, sektorsvikterna och den geografiska exponeringen är det bästa sättet att få en tydligare bild av var din portföljs risker är koncentrerade.
