Morningstar DBRS: Har de europeiska bankerna brutit den onda cirkeln kring statsskulden, eller har de bara omformat den?

De europeiska bankernas innehav av statsskulder har ökat med 44 % sedan 2022, vilket har ökat deras exponering mot räntevolatilitet trots starkare finansiella skyddsmekanismer.

UniCredits logotyp pryder fasaden på koncernens huvudkontor.
Emanuele Cremaschi från Getty

Det viktigaste i korthet

  • Stigande räntor och högre avkastning på statsobligationer har återigen riktat uppmärksamheten mot hur finansiella påfrestningar på staterna kan påverka europeiska banker genom deras innehav av statsskulder.
  • Kopplingen mellan stater och banker är dock mindre direkt idag, eftersom de europeiska bankerna är mindre koncentrerade till sina respektive hemländer och tillsynen är strängare än under tidigare kriser.
  • Risken kopplad till staterna spelar dock fortfarande en roll när det gäller större portföljer med längre löptider, vilket innebär att värderings- och ränterisken nu väger tyngre än kreditförlusterna kopplade till staterna. Trots detta förväntar vi oss att effekterna på de europeiska bankerna kommer att förbli hanterbara.

De stora centralbankerna har börjat strama åt penningpolitiken som svar på det ihållande globala inflationstrycket. Europeiska centralbanken (ECB) höjde således sin inlåningsränta med 25 baspunkter till 2,50 % den 10 september 2026, medan den amerikanska centralbanken (Federal Reserve) justerade målintervallet för Federal funds-räntan från 3,75 % till 4,00 % den 16 september, och Bank of Japan höjde sin styrränta till 1,25 % den 18 september, den högsta nivån sedan 1995. Med räntorna på europeiska statsobligationer på de högsta nivåerna på över ett decennium och ett ökat lånebehov hos staterna har frågor återuppstått om hur statliga finansiella påfrestningar skulle kunna påverka europeiska banker.

I denna kommentar undersöks hur stress på statsfinanserna överförs till europeiska banker via den kanal som historiskt sett har haft störst betydelse: statsskulder som ingår i bankernas balansräkningar. Enligt vår uppfattning har det traditionella sambandet mellan stater och banker blivit mindre direkt, eftersom de europeiska bankerna är mindre koncentrerade på sina inhemska stater och tillsynsramverket är starkare än vid tidigare krisperioder.

Trots detta är de europeiska bankernas exponeringar mot statsskulder fortfarande betydande, eftersom bankerna har byggt upp större värdepappersportföljer med längre löptider, vilket gör dem mer känsliga för ränteförändringar om räntorna fortsätter att stiga. Vi förväntar oss dock att effekterna på de europeiska bankerna kommer att förbli hanterbara, med tanke på den stora andelen statsskulder som redovisas till upplupet anskaffningsvärde, den förbättrade vinstgenereringen och de starkare balansräkningarna.

Följaktligen förväntar vi oss inte att exponeringar mot stater och högre räntor på statsobligationer i sig ska leda till kreditbetygsändringar hos europeiska banker. Vi kommer dock att fortsätta att bevaka de europeiska bankernas exponeringar mot stater, särskilt i de fall där en stor och växande portfölj sammanfaller med en stark inhemsk inriktning och där statens kreditbetyg är lägre eller obligationsräntorna har uppvisat betydande volatilitet.

Tillsyns- och regleringsperspektivet: Nya kanaler för spridning av statsrisk

Tillsyns- och övervakningsmyndigheterna anser att den traditionella kopplingen mellan banker och stater har försvagats. Strängare reglering och tillsyn, mer trovärdiga verktyg för krishantering samt starkare bankbalansräkningar har gjort det mindre troligt att påfrestningar på stater och banker kommer att förstärka varandra direkt, såsom skedde under tidigare kriser. Detta innebär dock inte att risken har försvunnit.

I maj 2026 konstaterade Claudia Buch, ordförande för ECB:s tillsynsstyrelse, att sambandet för närvarande inte utgör något tillsynsmässigt problem, men betonade samtidigt vikten av att bevara de skyddsmekanismer som ligger till grund för denna förbättring, mot bakgrund av den pågående diskussionen på EU-nivå om huruvida Kapitalkravsförordningen bör ses över.

I en rapport från Bank for International Settlements (BIS) från juli 2026 drogs en liknande slutsats: bankernas direkta exponeringar mot stater utgör numera en mindre del av sambandet mellan bankrisk och statsrisk, medan exponeringar via icke-bankfinansiella institut har blivit viktigare. Med andra ord kan statsrisken fortfarande nå bankerna via marknaderna, balansräkningarna och bredare kanaler i det finansiella systemet (t.ex. kan Hedgefonder och andra icke-bankfinansiella institut förstärka påfrestningarna på staterna genom att sälja statsobligationer i panikförsäljningar eller ta ut insättningar från bankerna).

De europeiska bankernas innehav av statsobligationer är fortfarande betydande, men mer spridda mellan olika länder

De europeiska bankernas innehav av statsskulder ökade till 4,54 biljoner EUR i juni 2026 från 3,14 biljoner EUR i december 2022, vilket motsvarar en betydande ökning på 44 %. I förhållande till kapitalet steg den sammanlagda exponeringen till en CET1-kvot på 264 % i juni 2026, jämfört med 214 % vid utgången av 2022, medan andelen statsskuldexponering av de sammanlagda tillgångarna ökade till 14,7 % från 11,6 %. Båda kvoterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan 2019.

Sedan 2022 har exponeringarna mot statsskulder ökat kraftigt, vilket tyder på att bankerna medvetet har ombyggt sina statsskuldportföljer för att upprätthålla likvida tillgångar av hög kvalitet i takt med att centralbanksreserverna minskat, samtidigt som de har dragit nytta av högre obligationsräntor som har ökat netto ränteintäkterna och därmed lönsamheten på medellång sikt. Dessutom ger tillsynsregleringen, däribland CRR, incitament för bankerna att inneha statsskulder genom bland annat förmånlig behandling inom ramen för kapital- och likviditetskraven.

Alla större banksystem i bilaga 1 ökade sin exponering mot stater i förhållande till CET1-kvoten mellan december 2022 och juni 2026, trots en uppåtgående trend för CET1-kvoterna hos europeiska banker. Betydelsen av denna portfölj är bred men ojämn: tyska och irländska banker ligger fortfarande under EU-aggregatet på 215 %, medan portugisiska, italienska och spanska banker redovisar den högsta andelen av CET1 på 367 %, 361 % respektive 342 %.

Enligt vår uppfattning beror detta delvis på att banker i dessa länder har använt sina portföljer med statsobligationer för att hantera likviditets- och ränterisker inom ramen för ALCO (Asset Liability Committee), till skillnad från banker i andra länder som i högre grad förlitar sig på derivatsäkring för att hantera ränterisker. De relativt attraktiva avkastningarna från inhemska statspapper har också varit en viktig drivkraft bakom de större innehaven av statsobligationer i Spanien, Portugal och Italien.

Dessutom har inlåningstillväxten överstigit lånetillväxten i vissa banksystem, däribland de i Italien, Portugal och Irland, vilket har skapat ytterligare kapacitet att investera i värdepapper. Rangordningen ser liknande ut när man mäter mot de totala tillgångarna.

Skulle en bredare diversifiering kunna bidra till att mildra en eventuell nedåtgående spiral?

Hemlandsfördelen (dvs. andelen inhemska statsobligationer) för EU/EES-aggregatet sjönk till 43 % i juni 2026 från en topp på 53 % i juni 2021 (se figur 2). Vi noterar att EU/EES-aggregatet drivs uppåt av banksektorer utanför euroområdet, vars inhemska inriktning generellt ligger över 60 %, där inhemska statsobligationer utgör den naturliga tillgången för likviditet. Sammantaget har exponeringarna mot andra EU/EES-stater nått en rekordhög nivå på 33 %. Även om vi generellt sett ser positivt på diversifiering är det osannolikt att denna diversifiering skulle vara till hjälp i en kris om en bank köper statsobligationer med lägre kreditbetyg än sin egen statsobligation.

Bankerna i de stora länderna inom euroområdet ligger närmare EU/EES-genomsnittet: Italien på 50 %, Spanien på 46 %, Frankrike på 45 % och Tyskland på 36 %. I Spanien, Portugal, Italien och Irland har vi observerat en nedåtgående trend i exponeringarna mot inhemsk statsskuld, även om bankerna har fortsatt att utöka sina totala portföljer av statsskuld. Enligt vår uppfattning kan detta delvis förklaras av jakten på avkastning och större möjligheter till portföljdiversifiering, vilket i sin tur förstärker en potentiellt svagare ond cirkel. För Portugals del återspeglar den kraftiga nedgången i exponeringen mot inhemsk statsskuld en enskild banks betydande ökning av innehaven av polsk statsskuld.

En förlängning av löptiden kan öka bankernas marknadsrisker

För EU/EES som helhet förfaller 46 % av exponeringen mot stater i juni 2026 efter mer än fem år, en ökning från 42 % i juni 2019, medan andelen som förfaller inom ett år har minskat till 23 % från 25 %. Den sammanlagda siffran döljer dock större förändringar på landsnivå. Italienska och nederländska banker ökade andelen med förfallodag efter fem år med mer än 15 procentenheter till 58 % respektive 65 %, medan grekiska banker står för den högsta andelen med förfallodag efter fem år, nämligen 71 % (se figur 3). Däremot förfaller en tredjedel av de franska bankernas exponering mot statsobligationer inom ett år, vilket är den högsta andelen kortfristiga obligationer bland de stora systemen. Dessa portföljer med kortare löptid minskar känsligheten för marknadsvärdering och bör stödja lönsamheten om bankerna återinvesterar likvida medel i statsobligationer med högre avkastning, särskilt om räntorna fortsätter att stiga.

Redovisningsbehandlingarna mildrar, men eliminerar inte, marknadsrisken. I juni 2026 redovisades 59 % av den sammanlagda exponeringen mot statsobligationer inom EU/EES till upplupet anskaffningsvärde, en ökning från 41 % i juni 2019. Däremot värderades 20 % till verkligt värde via övrigt totalresultat (OCI), medan 17 % klassificerades som finansiella tillgångar som innehas för handel. Därför omvärderas ungefär 40 % av portföljen via eget kapital eller resultat, vilket gör detta till den mest omedelbara överföringskanalen om räntorna stiger (se figur 4), där irländska och tyska banker hör till dem med den största andelen statsobligationsportföljer värderade till verkligt värde.

Även om portföljer värderade till upplupet anskaffningsvärde kan ackumulera orealiserade förluster, leder marknadsprisrörelser inte till redovisningsmässiga förluster, eftersom dessa värdepapper i allmänhet hålls till förfall. Dessutom skyddar långsiktiga portföljer värderade till upplupet anskaffningsvärde netto ränteintäkterna mot ökad räntevolatilitet på medellång sikt. Å andra sidan inkluderar europeiska banker, när det gäller portföljen som redovisas till verkligt värde via övrigt totalresultat, orealiserade förluster i sin CET1-kvot. Om räntespreadarna på statsobligationer fortsätter att stiga kan dessa orealiserade förluster öka. Med detta sagt hanterar europeiska banker ränterisken proaktivt och kunde ta sig igenom den monetära politiska åtstramningscykeln som inleddes 2022 utan någon betydande negativ inverkan.

Författaren eller författarna äger inga aktier i de värdepapper som nämns i denna artikel. Läs mer om Morningstars redaktionella policy.